victoriasecrets

Ovveinvigningen var fantastisk. Jag har aldrig kunnat se mig själv kräla runt i lera för någon annan individ men när våra fadderister i full mundering marcherar in fanns det inget annat att göra än att lyda. Fulvin + konstiga lekar förvandlade sakta men säkert min fina vita overall till brun. Namnet blev liksom bloggen, Victoria secrets.

Sådär mina kära vänner. Nu är det dags att blåsa liv i det här igen. Inser att jag är på tok för dålig att hålla kontakten med er där hemma och att det helt plötsligt har gått månader av händelser som ni inte vet om.

Vilka känslor är ok att känna?
Finns det känslor som du inte har legitim rätt till?
Självklart inte, känslor är ditt personliga sätt att reflektera kring olika saker och ta in intryck. Dock så läste jag en väldigt intressant artikel idag.
Jag, som är en känslomänniska, hanlar ofta utifrån mina känslor. Om man handlar efter känslor får man konsekvenser, positiva eller negativa, som man måste vara beredd på. Ibland kan dock känslorna lura idg och speciellt då det gäller känslor för en annan person. Som känslomänniska är det väldigt lätt att helt enkelt förstora upp saker och tala rätt ut om saker som du egentligen borde valt att håla tyst om. Det man istället skall göra är att sätta sig ner och tänka igenom känslorna. Vad grundar dessa sig i? Hör just denna känsla hemma någonannnanstans egentligen? Behöver din partner/vän verkligen få reda på det här?
Det finns många sådana här tankar i mitt huvud just nu då det har blivit lite av en hobby att läsa igenom olika relationsforum, jag kan nog snart hela sveriges kärleksliv, men det får mig att känna mig mindre ensam i mina känslor och faktiskt känna mig bättre på något sätt. Inte bättre än någon annan i den bemärkelsen utan snarare som att jag faktiskt förstorar upp ina problem lite väl mycket. Dock så kan jag aldrig sluta ta hänsyn till mina känslor ändå. De kommer alltid att finnas där oavsett vad jag göra, det är bara jag som måste lära mig att hantera dem på något sätt.
Nu är det dags att jobba igen. På återseende 

Det blir ungefär sådär lagom roligt att planera middag till 3 personer med olika förutsättning.
Grundproblematiken består av: 1 köttätare, 1 vegetarian och så jag som är extremt överkänslig för dem mesta just nu ex, högfetthalt (grädde), socker, stark mat, för konsist mat. Soppa vore med andra ord att föredra. Dock så måste det vara möjligt i den mån att de grönsaker som är byggstenarna i den tilltänkta soppan måste gå att få tag på i ekologisk version, helst även i säsongens grönsaker.
Problematik nummer två kommer att bestå i tillberedningen. Vi har även här urusla premisser. Premiss 1 är att jag är Sveriges sämsta kock och misslyckas med det mesta i köket. Premiss 2 är att köket (om man nu ser det under alla sopor och andra äckliga saker) stinker och är ohygieniskt. Man brukar säga att det finns en 5 sekundersregel i normala kök, alltså om man tappar något på golvet så går det att äta om det plockas upp inom 5 sekunder. I vårat kök har vi något som kallas 30 centimetersregeln. Den går ut på att om någon matprocukt kommer närmare någon yta än 30 cm så bör den kastas eller förtäraren kommer att åtnjuta en härlig matförgiftning.
Allt detta ger oss slutsatsen katastrof.

Mina önskemål för morgondagen är:
Vegetarisk kalorisnål sopppa
En hemgjord glass helst inte gjord på grädde

Någon som kan trollafram detta till mig?

Peace out

Så kom den dagen som jag befarat länge. Våran älskade Saab escort gick inte igenom besiktningen. Jag var upp hos min mor i Västerås igårkväll för att byta ut min kära vän AJO mot en pigg liten Nissan.
Det är väldigt märkligt att jag som tänkande varelse skapar känslor till en maskin, i så hög grad att jag har lite dåligt samvete att jag inte hann med att säga adjö ordentligt.
Sanningen är dock att AJO varit en tapper följeslagare. Många minnen finns med den bilen men det är svårt att behålla en bil då man saknar kunskap att laga upp den ordentligt. Jag hoppas att det blir bäst såhär för alla parter.

Denna svåra separation för mig tillbaka till andra nostalgiska tankar. Jag minns då jag och min kära vän Anna var yngre och brukade popa musik och sjunga med till datorn. Vi sjöng då på en gamal raplåt (?) gjord av någon Kenn. Den associerade vi dock till min brors Epatraktor när den såldes. Det var extremt sorgligt... "Blanko aldrig mer ser sin vän..." Det är så jag känner idag.

Bittersweet memories AJO, jag kommer att sakna dig av hela mitt hjärta och önskar dig många flygande mil på Sveriges motorvägar. Kör försiktigt!

ikväll så träffade jag perfektionismen personifierad.
Snygg, söt, social och undebar, jag som trodde att jag längtat efter en helt annan.. det här gav lite perspektiv

Imorgon kan vara första dagen på den stig som så småningom kommer att leda mig till min framtid. Imorgon kan bli en milstolpe i mitt liv. Imorgon skulle också kunna vara bara första dagen i skolan på fördjupning av min förra kurs. Imorgon kanske bara är ett par skuttande steg på den stig som jag följt hitills dock något snävare och snårigare.
Allting beror på om jag kommer in på mitt program. Jag står just nu som 5:e reserven in på Personal och arbetsvetenskap på Linköpings univeristet. Det är ganska högt, frågan är om det räcker. Jag önskar och hoppas. Doch ser jag det inte som något bakslag om jag inte kommer in. Jag får isfall ett fördjupningsår i världens kanske mest intressanta ömne sociologi och inte nog med det, jag kommer att ha två sociologikurser utan studielån eller csns inverkan över huvudtaget, jag kommer att vara en kurs ifrån utbildad sociolog och jag nästan vara berättigad i att forska i ämnet. Läskigt...
Men jag hoppas och tror och ber till gud att morgondagen ändå ger mig en chans att byta väg, slänga mig upp på E4:an och dess svindlande fart. Veta vart målet är och jobba utifrån det.
Håll tummarna med mig imorgon, håll dem som in i helvete!!!

När vi var på västkusten i veckan så hittade vi bla ett otroligt stort Lagerhause. Inte nog med att denna butik var otroligt stor och hade otroliga mängder av diverse glittrande och neonfärgade krams, den hade också en bokavdelning som hette duga (+ massa cdskivor och dvdfilmer som vi dock aldrig rörde). Hur som helst så vet alla som någon gång varit på ett lagerhause att många av böckerna som finns där är något som jag skulle räkna som humorlit, alltså skriven utan någon annan mening än att underhålla läsaren eller kanske till och med få den att utföra små löjliga saker. En av böckerna som fångade mitt intresse direkt hette "Ditt liv i listor"", listig titel tänkte jag och började bläddra och kan ni tänka er?!! boken var fylld av LISTOR över 200 sidor med ifyllda och tomma listor där man helt enkelt skulle fylla i och ha gjort sina memoarer så här tidigt.
Då jag själv inte villle stödja konsumtionen just den dagen så tänkte jag att på det viset så borde man kunna spara alla listor man gör, från "to do"-listor till inköps och packlistor. jag kan ju faktiskt sitta och hitta på egna listor hemma också. Jag ska göra en lista till er och vi kan kalla den...

Hur många gånger dagligen får du höra saker du är som tex vacker, ful, perfekt, annorlund, söt, smal, tjock, lång, kort? Och spelar detta verkligen någon roll?
Det ironiska är att de positiva saker som sägs låter vi ständigt rinna ut, skrattar lite generat bort det och sedan gläds lite i smyg men tänker att personen kanske sagt det för att vara snäll eller har någon underliggande anledning till det. De negativa sakerna däremot, de suger vi åt oss som en svamp. Vi sparar dem, lagrar dem och tänker på dem ofta, vi sänker vårat sjävlförtroende och plockar fram dem i de värsta tänkbara stunder. Men om du tänker efter riktigt, riktigt noga... är inte komplimanger det som oftast används? Är det inte dem du hör mest? jag skulle tro att på 10 komplimanger kommer en negativ sak, den behöver för övrigt inte ens vara så väldigt negativ utan det räcker nästan med neutral eller ett påpekande såsom den där tröjan är fin men inte riktigt min stil, jag föredrar blondiner, vilken annorlunda mössa du har osv. Dessa saker är inte ens en direkt påpekan mot dig men vi är så fruktansvärt duktiga på att vända dessa saker och gräma oss länge över dem.
Det jag egentligen ville komma fram till i det här inlägget var att det spelar ingen roll vad personer säger, vad andra tycker eller vilka kläder du använder. Det spelar ingen roll hur många gånger om dagen du får höra hur underbart vacker du är.
Tror du inte på de orden tjänar de ingen nytta, du behöver inte ens höra dem för skönhet är subjektivt. Du måste själv se hur vacker du är och uppskatta den du är. Du måste våga tro på det och säga det till dig själv varje dag.
Jag såg en gång en spegel där det stod i ena hörnet: Du duger som du är. De orden är fel! FEL FEL FEL FEL!
Här är det ingen som ska duga till, duga till vadå förresten? Med den tankegången förutsätts det att du ska jämföra dig med andra. Det finns ingentings om klingar mer fel i mina öron. Vågara vara unik och våga vara dig själv. Våga stå upp och le med hela din själ. Slit dig fri från att fiska komplimanger.
Jag tänker aldrig mer se mig själv som ful eller misslyckad. Jag tänker höja mitt huvud och stolt gå ut i världen och berätta för dem som vill lyssna att här är jag och jag är underbar. Jag tänker kolla in i spegeln varje morgon händanefter och le mot bilden som möter mig. För jag vet, och jag har insett, att skönhet inte sitter i ord, skönhet sitter i huvudet!

Once in a while kommer det sådana där låtar som beskriver allting så enkelt. Den här väcker minet av ett farväl för länge sedan, ett farväl som kanske var onödigt men ssom underlättade allt. Jag förstod inte då men det  var så det gick till =)

"You take My hand and pull me next to you, so close to you
I have a feeling you don´t have the words
I found one for you, kiss your cheak, say bye, and walk away
Don´t look back cause I am crying"
sonata arctica - Tallulah

Att kunna beskriva och presentera känslor i ord är en styrka