victoriasecrets

Jag kan vakna upp och känna att dagen är förstörd långt innan den ens har börjat. Vakna vid 2 på natten, se på klockan och känna att idag.. då vill jag inte kliva upp, se mig själv i spegeln och möta ett par anklagande ögon som undrar hur allting kunde bli så här.

Jag känner mig äcklig, jag känner mig äcklad av mig själv. Jag känner mig som om jag trevar desperat i mörkret och griper varje halmstrå efter en lysknapp men varenda gång jag närmar mig en så stannar jag till, drar tillbaka handen och undrar om jag vågar tända och se all förödelse jag gjort under min fumlande färd och istället fortsätter jag fumla efter en annan medans allt faller ihop runt omkring mig. Innan jag tänder så skulle jag behöva byta rum och kanske återvända och städa det här någon annan gång.

Det jag desperat letar efter är det där trygga stället där det finns någon som ser på mig, som vet allt om mig och som ändå säger att det är ok, att jag inte behöver oroa mig. Som släcker ångesten i min mage och som accepterar allt utan att ställa frågor. Jag behöver någon form av trygghet och det är det letar efter. Någon som tar min hand och vi tänder tillsammans.

Mitt Huvud just nu surrar bara om massa om... om jag inte agerat så hur skulle våran relation varit idag? Om jag inte hade talat klarspråk och döljt allt skulle det ha varit lättare nu? Om jag inte hade haft så bråttom och låtit allt ta sin lilla tid hur skulle sitiuationen sett ut nu? Om jag hade varit en annan person hade du velat ha mig då? Om jag förändras... vill du ha mig då?
Tankarna är oundvikliga. Självklart vill jag inte förändras för en annan människa men om.. hur skulle det varit nu. Är det du eller jag som är problemet och vem är den verkliga boven i dramat?

Idag är jag ledig för en gång skull. Jag kan inte avgöra om det är bra eller dåligt. Det ger för mycket tid att tänka och analysera men det är skönt att ta en paus från att vara en del av sveriges talande telefonkatalog. Funderar på en sväng i skogen kanske, ta med kameran och fota lite men solen skiner inte direkt och jag vet inte om jag vill ta fler bilder på mulet väder. Till slut så kommer jag att förknippa den här hösten ändå mer till ett enda grått blurr av mörker.

Känslor är lätta att ta ut i estetestiken. Jag har bildkänsla ut i fingertopparna för första gången någonsin (om man inte räknar min analoga systemkamera) så har jag ett verktyg som kan hjälpa mig att nå dit jag vill.

Att fånga bilder med vackra färger och ljusa dagar kanske kan få mig att se längre än min nattsvarta vardag! Snälla låt solen i mitt liv skina igen!

Mitt klara jobb via eniro i norrköping, ett mail från coachen dödar all glädje där. "de vet inte vilket behov de har av timmanställda i norrköping längre" Men jag hade ju liksom räknat med det. Aja, det blir väl till att bita ihop, kanske det kommer jobb i slutet av februari. 2 månaders csn kan jag nog fixa, iofs kanske jag kan leva på mina ihopsparade pengar också. Jag får hålla tummarna helt enkelt. Håll tummarna med mig!!