Into the darkness
Det känns som om allting jag gör resulterar i någon form av ångest. Jag som alltid nojat över småsaker, de växer sig bara större och större. De växer nere i magen till en klump som vägrar att försvinna, en klump som gör det svårt att svälja, svårt att äta och t.o.m svårt att sova.
Jag kan vakna upp och känna att dagen är förstörd långt innan den ens har börjat. Vakna vid 2 på natten, se på klockan och känna att idag.. då vill jag inte kliva upp, se mig själv i spegeln och möta ett par anklagande ögon som undrar hur allting kunde bli så här.
Jag känner mig äcklig, jag känner mig äcklad av mig själv. Jag känner mig som om jag trevar desperat i mörkret och griper varje halmstrå efter en lysknapp men varenda gång jag närmar mig en så stannar jag till, drar tillbaka handen och undrar om jag vågar tända och se all förödelse jag gjort under min fumlande färd och istället fortsätter jag fumla efter en annan medans allt faller ihop runt omkring mig. Innan jag tänder så skulle jag behöva byta rum och kanske återvända och städa det här någon annan gång.
Det jag desperat letar efter är det där trygga stället där det finns någon som ser på mig, som vet allt om mig och som ändå säger att det är ok, att jag inte behöver oroa mig. Som släcker ångesten i min mage och som accepterar allt utan att ställa frågor. Jag behöver någon form av trygghet och det är det letar efter. Någon som tar min hand och vi tänder tillsammans.
Kommentarer
Trackback
